Detta årets Idolresa och dess vinnare har fått mig lite nostalgisk.
Jay Smith påminner en del om American Idol-vinnaren från 2008, David Cook, både röstmässigt och musikstilsmässigt (även om Cooks rockstil är mer polerad än Smiths).
Jag vet att Cook inom kort släpper sitt andra album. I väntan på detta spelar jag hans gamla låtar, både från hans pre-idol-album "Analog Heart" och det album han släppte efter vinsten ("David Cook").
För den som blir intresserad och vill lyssna - här är en länk till en spelare:
http://www.david-cook.org/media/audio/player.html
onsdag 15 december 2010
tisdag 14 december 2010
Idol 2010, en liten, eller möjligen stor, summering
Uppmärksamma läsare noterar att jag inte skrivit ett ord om Idol, säsongen 2010.
Jag kan väl inte säga att det är med flit jag låtit bli att yttra mig. Ni ska alltså inte läsa in något principiellt ställningstagande mot kommersialismen, mobbingen och förstörelsen av dagens ungdom. Det finns andra än jag som ägnar sig åt sånt.
Nej, frånvaron av mina synpunkter har inte andra orsaker än att jag har varit slö. Och lite less på att vara bitchig i tryck.
Visst kan man säga att Idol på sätt och vis överlevt sig själv för länge sedan. Det har mist sitt nyhetsvärde, det upprepar sig själv i oändlighet, juryn är trött och låtvalen sunkiga. Alla är förståsigpåare och alla tror sig veta hur det ska bli - vinnaren får en tre månaders köpcentrumskarriär och tvåan kan med mycket tur och lite skicklighet bli vinnare. Yada, yada, yada. De flesta Idol-kullar har trots allt lyckats producera åtminstone en person som visat sig hålla i längden, i alla fall i ankdammen Sverige.
Så jag bänkade mig trots allt framför TV:n när auditionprogrammen började sändas i september.
Och ser man på, produktionen hade ryckt upp sig. Dessa auditionprogram, som tidigare om åren mest inriktat sig på att visa förnedrande klipp på folk med horribelt dålig självinsikt, hade nu lagt tyngdpunkten på det som verkligen är intressant. De som kan sjunga, de som faktiskt kan bli nått. Detta var en intressant utveckling. Och när juryn till slut sållat klart stod vi där med ett riktigt bra urval. I kvalveckan hjälpte tittarna till att skärpa konkurrensen ytterligare och jag var faktiskt nöjd med alla elva, eller nåja, tio av dem var helt i min smak. Den elfte, Sassa, nådde inte riktigt upp till standarden. Så skulle det också senare visa sig att det blev hon som fick lämna tävlingen först.
De övriga tio var en skön blandning av olika stilar och, mycket positivt, väldigt personliga röster. En av dessa röster satt i strupen på en ruffig kille från Helsingborg, Mr Jay Smith. Föga anade man dock i detta skede att denne man skulle bjuda på en Idolresa helt olik alla tidigare, tillrättalagda produkter.
Nej, till att börja med handlade det mesta om den gamle (47-årige) och i branschen etablerade Geir – Borde han egentligen ha rätt att vara med ? Om en 16-årig finska som deltagit i finska melodifestivalen – Hade hon inte redan en karriär ? Och om en rödhårig f d PopStars-stjärna som redan släppt ett album – Hade inte hennes tåg redan gått ?
Det handlade också om konstnärliga Linnéa med sina egensinniga och många gånger djärva tolkningar av kända hits. Om ”stekaren från Stureplan” med gratishjälp av sitt namn Weise som konkurrerade med Jihde om luftrummet i glappet mellan låtarna men som också sjöng som om han klivit direkt ut ur en musikalfilm från 50-talet. Där var gotlänningen Olle som med mörka ögon och ensam med gitarren charmade brallorna av damerna, men i strålkastarljuset utan sin gitarr blev en obekväm bambi på blankis. Det handlade även om Alice, Bagges fynd, som inte mådde bra av cirkusen och därför plötsligt valde att hoppa av alltihop. Och då kom det plötsligt att handla om en Minnah, som fullt välförtjänt blivit utröstad i topp 8 men nu plötsligt, som en gummiboll var tillbaka i tävlingen igen som en helt ny människa.
Medan topp-fem-tippade Popstars-Linda plötslig började agera som om hon sökte till Dramatens scenskola och pojken med änglarösten, Daniel, fick för sig att välja låtar som var tre nummer för stora för honom, seglade den growlande lagerarbetaren Smith stadigt framåt och uppåt. Han började plötsligt bjuda på en len och klar stämma i boybandstappning, gjorde Nirvana så att folk på andra sidan pölen kommenterade youtubeklipp med ”jeez, Curt Cobain is still alive” och han sjöng Phil Collins ”Against all odds” så att folk föll i gråt. Strax före fredagsfinalen i Karlstad kom hans mörka sida upp till allmän kännedom och han tvingades hålla presskonferens med offentlig avbön. För att bara någon timme senare först bränna av Frank Sinatra så att alla 65 åriga tanter rusade ut och skaffade mobiler med kontantkort och därefter serverade han oss en helt makalös version av Madonnas ”Like a prayer”. Publikjublet som följde lyfte nästan taket av Löfbergs Lila Arena. Nu, om inte förr, vet alla vem Jay Smith är. Det är inte längre fråga om vem som ska vinna Idol 2010. Frågan är vem som ska få äran att bli förnedrad i finalen.
Linneá, vackra begåvade Linnéa fick kliva av som topp fyra och brudmagneten Olle, som för ett ögonblick ryckte upp sig och glänste i Malmö, blev sitt vanliga lite gnälliga och missförstådda jag i slaget om den sista finalplatsen. Han hade naturligtvis inte en chans mot en pånyttfödd Minnah som sjöng som om hennes liv stod på spel.
Finalen stod för dörren och spänningen steg … kanske inte så där jättemycket, men i alla fall något. Då, kl-a-donk, Aftonbladet, feta löpsedlar: ”Jay och Minnah är ett par”. De som följer Idol goes bananas. Laila Bagge rasar, Andreas Weise rasar, ankdammen bryter ihop. Ingen bryr sig längre om vem vinnarlåten ska passa bäst. Jays f.d-ex-fru-nuvarande-blivande-ex.flickvän blir plötsligt Sveriges intressantaste person. Ska eller ska hon inte sitta i publiken i finalen ? Andreas Carlsson gråter över att musiken blir förpassad till en plats i hörnet när Idol förvandlas till triangeldrama i bästa Bonde-söker-fru-stil.
Sedan kommer finalen. Kontrasterna är slående. Minnah satsar på två showiga, lätt överspelade nummer där hon återigen sjunger för livet. Hon har fått de låtar hon vill ha och presterar på topp. Jay öppnar, svartklädd och ensam på scenen med en låt som produktionen tvingat på honom. Det låter bra men framstår som oengagerat. Vill han inte vinna ? Låt två, tittarnas val, succén ”Like a prayer” i repris. Det är knäpptyst i Globen. Röken börjar välla fram. Jay sjunger, och som han sjunger. Den långa raka tonen som lyfte taket i Karlstad är nu ännu längre, ännu kraftfullare. Det korta ögonblicket mellan det att hans sista ton dör ut och publiken börjar jubla känns elektrisk. Nu står alla upp i sina bänkar, skriker, applåderar och stampar i golvet. Jay ser chockad och lycklig ut samtidigt. Juryn går upp i spinn och överträffar varandra i superlativer.
Återstår vinnarlåten. En såsig historia som båda gör bra. Det är en fråga om tycke och smak, vems röst man föredrar.
Så är det jämnt skägg nu ? Är utgången oviss ?
Naturligtvis inte. Det har det aldrig varit. Minnah är lika chanslös som hon var för sju veckor sedan mot den naturkraft som är Jay Smith. Hans fans har burit honom genom knarkavslöjanden, diskningshot och otrohetsrykten. Ingenting han gör verkar kunna minska hans popularitet i stugorna.
Klockan 22:45 är Jay Smith Idol 2010.
Det känns som om det hände något speciellt där. Idol är inte längre en tävling som producerar vattenkammade, mediatränade och helyllekäcka ungdomar för köpcentrum och Finlandsfärjor. Plötsligt är Idol sex, drugs and rock’n’roll. Jag tror det var precis vad Idol behövde. Eller också var det sista spiken i kistan.
Jag kan väl inte säga att det är med flit jag låtit bli att yttra mig. Ni ska alltså inte läsa in något principiellt ställningstagande mot kommersialismen, mobbingen och förstörelsen av dagens ungdom. Det finns andra än jag som ägnar sig åt sånt.
Nej, frånvaron av mina synpunkter har inte andra orsaker än att jag har varit slö. Och lite less på att vara bitchig i tryck.
Visst kan man säga att Idol på sätt och vis överlevt sig själv för länge sedan. Det har mist sitt nyhetsvärde, det upprepar sig själv i oändlighet, juryn är trött och låtvalen sunkiga. Alla är förståsigpåare och alla tror sig veta hur det ska bli - vinnaren får en tre månaders köpcentrumskarriär och tvåan kan med mycket tur och lite skicklighet bli vinnare. Yada, yada, yada. De flesta Idol-kullar har trots allt lyckats producera åtminstone en person som visat sig hålla i längden, i alla fall i ankdammen Sverige.
Så jag bänkade mig trots allt framför TV:n när auditionprogrammen började sändas i september.
Och ser man på, produktionen hade ryckt upp sig. Dessa auditionprogram, som tidigare om åren mest inriktat sig på att visa förnedrande klipp på folk med horribelt dålig självinsikt, hade nu lagt tyngdpunkten på det som verkligen är intressant. De som kan sjunga, de som faktiskt kan bli nått. Detta var en intressant utveckling. Och när juryn till slut sållat klart stod vi där med ett riktigt bra urval. I kvalveckan hjälpte tittarna till att skärpa konkurrensen ytterligare och jag var faktiskt nöjd med alla elva, eller nåja, tio av dem var helt i min smak. Den elfte, Sassa, nådde inte riktigt upp till standarden. Så skulle det också senare visa sig att det blev hon som fick lämna tävlingen först.
De övriga tio var en skön blandning av olika stilar och, mycket positivt, väldigt personliga röster. En av dessa röster satt i strupen på en ruffig kille från Helsingborg, Mr Jay Smith. Föga anade man dock i detta skede att denne man skulle bjuda på en Idolresa helt olik alla tidigare, tillrättalagda produkter.
Nej, till att börja med handlade det mesta om den gamle (47-årige) och i branschen etablerade Geir – Borde han egentligen ha rätt att vara med ? Om en 16-årig finska som deltagit i finska melodifestivalen – Hade hon inte redan en karriär ? Och om en rödhårig f d PopStars-stjärna som redan släppt ett album – Hade inte hennes tåg redan gått ?
Det handlade också om konstnärliga Linnéa med sina egensinniga och många gånger djärva tolkningar av kända hits. Om ”stekaren från Stureplan” med gratishjälp av sitt namn Weise som konkurrerade med Jihde om luftrummet i glappet mellan låtarna men som också sjöng som om han klivit direkt ut ur en musikalfilm från 50-talet. Där var gotlänningen Olle som med mörka ögon och ensam med gitarren charmade brallorna av damerna, men i strålkastarljuset utan sin gitarr blev en obekväm bambi på blankis. Det handlade även om Alice, Bagges fynd, som inte mådde bra av cirkusen och därför plötsligt valde att hoppa av alltihop. Och då kom det plötsligt att handla om en Minnah, som fullt välförtjänt blivit utröstad i topp 8 men nu plötsligt, som en gummiboll var tillbaka i tävlingen igen som en helt ny människa.
Medan topp-fem-tippade Popstars-Linda plötslig började agera som om hon sökte till Dramatens scenskola och pojken med änglarösten, Daniel, fick för sig att välja låtar som var tre nummer för stora för honom, seglade den growlande lagerarbetaren Smith stadigt framåt och uppåt. Han började plötsligt bjuda på en len och klar stämma i boybandstappning, gjorde Nirvana så att folk på andra sidan pölen kommenterade youtubeklipp med ”jeez, Curt Cobain is still alive” och han sjöng Phil Collins ”Against all odds” så att folk föll i gråt. Strax före fredagsfinalen i Karlstad kom hans mörka sida upp till allmän kännedom och han tvingades hålla presskonferens med offentlig avbön. För att bara någon timme senare först bränna av Frank Sinatra så att alla 65 åriga tanter rusade ut och skaffade mobiler med kontantkort och därefter serverade han oss en helt makalös version av Madonnas ”Like a prayer”. Publikjublet som följde lyfte nästan taket av Löfbergs Lila Arena. Nu, om inte förr, vet alla vem Jay Smith är. Det är inte längre fråga om vem som ska vinna Idol 2010. Frågan är vem som ska få äran att bli förnedrad i finalen.
Linneá, vackra begåvade Linnéa fick kliva av som topp fyra och brudmagneten Olle, som för ett ögonblick ryckte upp sig och glänste i Malmö, blev sitt vanliga lite gnälliga och missförstådda jag i slaget om den sista finalplatsen. Han hade naturligtvis inte en chans mot en pånyttfödd Minnah som sjöng som om hennes liv stod på spel.
Finalen stod för dörren och spänningen steg … kanske inte så där jättemycket, men i alla fall något. Då, kl-a-donk, Aftonbladet, feta löpsedlar: ”Jay och Minnah är ett par”. De som följer Idol goes bananas. Laila Bagge rasar, Andreas Weise rasar, ankdammen bryter ihop. Ingen bryr sig längre om vem vinnarlåten ska passa bäst. Jays f.d-ex-fru-nuvarande-blivande-ex.flickvän blir plötsligt Sveriges intressantaste person. Ska eller ska hon inte sitta i publiken i finalen ? Andreas Carlsson gråter över att musiken blir förpassad till en plats i hörnet när Idol förvandlas till triangeldrama i bästa Bonde-söker-fru-stil.
Sedan kommer finalen. Kontrasterna är slående. Minnah satsar på två showiga, lätt överspelade nummer där hon återigen sjunger för livet. Hon har fått de låtar hon vill ha och presterar på topp. Jay öppnar, svartklädd och ensam på scenen med en låt som produktionen tvingat på honom. Det låter bra men framstår som oengagerat. Vill han inte vinna ? Låt två, tittarnas val, succén ”Like a prayer” i repris. Det är knäpptyst i Globen. Röken börjar välla fram. Jay sjunger, och som han sjunger. Den långa raka tonen som lyfte taket i Karlstad är nu ännu längre, ännu kraftfullare. Det korta ögonblicket mellan det att hans sista ton dör ut och publiken börjar jubla känns elektrisk. Nu står alla upp i sina bänkar, skriker, applåderar och stampar i golvet. Jay ser chockad och lycklig ut samtidigt. Juryn går upp i spinn och överträffar varandra i superlativer.
Återstår vinnarlåten. En såsig historia som båda gör bra. Det är en fråga om tycke och smak, vems röst man föredrar.
Så är det jämnt skägg nu ? Är utgången oviss ?
Naturligtvis inte. Det har det aldrig varit. Minnah är lika chanslös som hon var för sju veckor sedan mot den naturkraft som är Jay Smith. Hans fans har burit honom genom knarkavslöjanden, diskningshot och otrohetsrykten. Ingenting han gör verkar kunna minska hans popularitet i stugorna.
Klockan 22:45 är Jay Smith Idol 2010.
Det känns som om det hände något speciellt där. Idol är inte längre en tävling som producerar vattenkammade, mediatränade och helyllekäcka ungdomar för köpcentrum och Finlandsfärjor. Plötsligt är Idol sex, drugs and rock’n’roll. Jag tror det var precis vad Idol behövde. Eller också var det sista spiken i kistan.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)